Todolist.

KatBat goes east.

Jag har fått en lägenhet. En tvåa i ett landshövdingehus. Plan två. Trägolv. Nya vitvaror. Kaklat badrum. Känns helt overkligt. Och jag slipper sitta och åka hela j***a ettans spåris till sjukhuset. Jag kan promenixa till jobbet (och de sista kurserna) på cirkus tjugo minuter. Och efter jobbet ta ett dopp i sjön. Woho. Ibland vinner man här i livet. För under fyratusen kronor i månaden. Jag har redan börjar springa lite extra i inredningsaffärer. Det kliar. Men kontot är pankt. Undrar hur det gick till.

Att sprita ansiktet

Mård får mig att garva. Och lite äcklad minnas. Hur många gånger har jag inte spritat till exempel ansiktet med fabulös handsprit från Dax när någon liten nyligen extuberad RS-bäbis inte varit så nöjd och jag bara försökt få lilla kotten att sluta apnéa*? Eller hur  ytdesinfektionen fick gå varm när calici fick för sig att bryta ut på mina skor**? Det är verkligen ett charmigt yrke man har valt.

*Jag saknar ändå stället.

**Nej jag fick inte vinterkräket, jag måste ha genen. Pliis tell me I’ve got the mutation?

Merlot, Portabella, Passion. Eller vad?

Det var längesedan jag visade upp mina konster i köksregionerna så jag tog lördagskvällen i akt och bjöd i  M och A på middish. vad blire du tänker du nu! Jo, serrö, jag ska pröva på Doktorandens lilla rätt som aspar på att bli nästa fäjvorit. Till detta smäller jag upp en Merlot för det är ju aldrig fel. Efterätten blir vaniljglass med varma blåbär och mörk choklad. När de klampar innanför dörren sticker jag ett försök till de ljuvliga passion caiprinihas som avnjöts på Lamu. Nu sanering till tonerna av host harkel Tommy Körberg. Jag är i den sinnesstämningen att jag gråter av hans stämma. Den är maffig.

I run..ehum.walk..ehum..fall…

Göteborg har blivit en skridskobana.

Positivt snifftest

”Jag ska ta några prover  samt sniffa lite”. Herregud. Gynekologin har några härliga diagnoser samt diagnossättningar. Sniff sniff.

Spinnbarkeit.

Oh jag gillar att sova. När jag väl somnade vid två inatt (pigg som en mört efter att ha sovit halva dagen) rörde jag knappt på mig under hela natten. Och nu, klockan 11.39 äter jag frukost med alldeles jättevita frallor med vallmofrön och en stor kanna te. Solen skiner. Intalar mig själv att jag verkligen har chans att lära mig allt jag borde till någon slags tenta i gynekologi och obstetrik till imorgon. Men hon har ju precis börjat kursen tänker du nu, jo säger jag, men de gillar tydligen att göra kunskapskoll 3 veckor in i kursen för att se hur mycket av de föreläsningar och typ hela obstetrikboken som gått in i hjärnan via hippocampus. Inte mycket säger jag. Vi jobbar påre. Det blir lite roligare av en sammanfatting med finurliga formuleringar jag fått tag på. Litet exempel: ”P-­‐plåstret  har  samma  förfarande,  men  då  byter  man  plåster  varje  vecka  i  tre  veckor.  Om  man  svettas  mycket,  gillar  badkaret  och/eller  har  känslig  hud  kanske  detta  inte  är  den  bästa  metoden.  Dock  väldigt bra  för  de  som  aldrig  duschar,  men  dessa  flickor  brukar  inte  behöva  preventivmedel  i  vilket  fall. ”

Jag och också mycket nöjd med att mina tre (sick) månader på Lariamtabletten är till ända. Nu hoppas jag sannerligen att jag exempelvis slipper drömma om de afrikanska växterna som förvandlas till små gröna pacman-djur två nätter efter att jag tagit tabletten. Nästa gång ska jag inte vara snål, det får bli en dyrare malariaprofylax. Jag får nu helt enkelt vänta på eliminationen, om jag förstått det rätt är detta gifts halveringstid 21 dagar. I runda slängar. Men vad mer kan man vänta sig av en tablett man bara behöver ta en gång i veckan?

Triceps I hate you…

..eller vänta! Kom tillbaka! Hårdträningen i gymmet har startat. Och den stora frågan är faktiskt vad triceps håller på med egentligen. Det är icke en särskilt sammarbetsvillig muskel. Om vi säger så. O m den mot förmodan finns där någonstans som eventuell antagonist till biceps brachii så är den inte mer än ett överkokt spagettistrå. Gäddhäng på sig.

T h e p a i n

Jag har nu gått mina nätter på förlossningen. Det är ett fascinerande ställe I’ll tell ya (som om du inte tänkt på det innan). Det är maffigt och groteskt på samma gång. Hur något som så tydligt är för stort för att komma ut ändå värks fram på ett eller annat sätt alternativt snitt. Jag har hunnit vara med på sju normala förlossningar. Det är coolt att se i blicken, hur kraften mobiliseras när barnmorskan meddelar sakligt att detta kommer att dra ut på tiden om det inte krystas lite lite till. Då ser man, att någon tänker såfanheller och inte långt senare sker det lilla  miraklet. Och eder kandidat gråter. Mest när förstföderskan som genomgick utdrivningsfasen vedervärdigt snabbt och nästan ger upp så fort hon får lilla sonen på bröstet  utbrister ”vad underbart”. Och jag fick vara med. Inte bara med utan också faktiskt förlösa lite granna med stabil handledning från barnmorskan. Jag lever på detta ett tag. Woho.

Hon gråter lite vid tanken fortfarande.

Jobb och liv.

Efter en dag med nervositetsillamående i väntan på besked kom ett mail. Inte för att det är drömjobbet på något sätt ty jag kommer få arbeta häcken av mig och ha regelrätt akutenångest etcetera etcetera. Men tanken på att behöva ha pengaångest och ekonomitrassel och stressa över att jaga fler verksamhetschefer på diverse specialiteter gav i nuläget mer angst än tanken på till exempel nattvecka på akut. Men jag fick ett vick i staden, som sträcker sig över hösten om jag icke får AT. Puh. En del av livsångesten är därmed ur leken för tillfället. Därefter gick det relativt enkelt att masa sig iväg till en av stadens förlossningsavdelningar för att bli kompis med barnmorskorna. De var galna och jag garvade mig igenom natten. Trettio minuter in i passet så bidde det en sugklocka och en bäbis som faktiskt ”ploppade” ut. Sedan skulle jag ta emot det där underbara som kommer ut efteråt. Då hade ett kärl bestämt sig för att det skulle färga Kat alldeles rödprickig. Nej jag har inte ont av blod svarade jag och var mest stolt över att jag inte började stortjuta utan bara fick ögonen fulla av tårar av ”rördhet”. Och jag förstår att nyblivna fäder inte har jättestor lust att få placenta förevisad för sig i näshöjd under namnet ”livets träd” som jag har förstått är relativt vanligt.

Klockan är halv fem och jag äter frukost tillsammans med På spåret, i sängen. Snart stundar tillpiffning och middish med favvoflicksen. Det blir Mexicotema och jag har drömt om perfekta avocados hela veckan. Bring it, bring it