Archive for juni, 2009

UL får akutsituation

24 juni 2009

Tvåan två är riktigt risig får jag höra när jag kommer till avdelningen efter lunchen. Jag har haft på känn att något har varit fel hela veckan men bakgrundssjukdom i form av kronisk leukemi gör ju alla labb helt wacko. Den magra människan som ser ännu mindre ut i de förstora sjukhuskläderna andas fort väldigt fort. Jag får ruska honom för att få ett svar. Känner oäkerheten komma. Ring Dr Överläkare säger jag. Och ordinerar stapplande blodtryck och temp. Undertiden inser jag att lungorna rasslar och rasslar. Poxen visar 75% och tempen är närmare 40 grader. Puls 120. När jag klämmer på magen kvider patienten. Överläkaren kommer. Jag kan andas ut lite och redogöra för situationen. Det blir akut in då mitt lilla sjuhus inte har någon akutberedskap. Hur hade jag handlagt detta om jag stått på akuten? Inser varje dag att jag är långt ifrån fullärd. Jag är fett ödmjuk. Tänker att nästa gång kanske min puls inte blir 100 och mina knän kanske inte börjar skaka.

Inte så heroiskt…

18 juni 2009

Gick av tunnelbanan på väg mot träskoköp. Men så står en kille och försöker få kontakt med en annan kille som sitter på en bänk. Bredvid ligger en spruta. Jag undrar lite snabbt om de behöver hjälp men han avböjer. Men så ser jag färgen. Läpparna är blåare än cyanos- ansiktet något ljusare. Har han puls undrar jag. Svaret blir lite lojt att han inte vet hur han ska ta det. Jag känner ingen heller och ringer ett ett två. Knäna börjar skaka. Kan verkligen inte se några andetag heller. SOS hjälper mig i beslutet att börja HLR och jag lyckas få folk att lyfta ner denna 100 kilo tunga människa på golvet. Två inblåsningar säger SOS, men jag sade att nog igen här ville ge det till denna man. Jag kände mig hemsk, men kvinnan sade att det var ok och jag fick påbörja kompressioner. Killen som försökt få liv i personen satte sig helt plötsligt ner och blåste. Två tjejjer av cirka FEMTIO GLOENDE människor erbjöd sig att byta av. Enormt tacksam fär stödet var jag. Efter  vad jag tror var fem sex minuter anländer brandkåren och polisen med defibrillator. Den ansluter och de ser en puls på 20. Jag stapplar bort och ser att färgen har kommit tillbaka. Sätter mig ner. Får berätta hur länge vi gjort kompressioner. Så kommer ambulansen. En brandman sätter sig ner och pratar med mig. Ger mig lite handsprit. Stapplar därifrån. Det blev inga skor.

Då var det dags.

17 juni 2009

Håhåjaja. Första ångesten över att jag glömt göra något på jobbet. Skrev in gammal man med hematologisk bakgrund och nyopererad. Rassel över hela lungfälten och bilaterala pittingödem. Hur hade det varit att sätta in lite Furo kanske? Det glömde jag ju bort och såg framför mig hur patienten kvävs. Luskade ut numret till avdelningen. Ringde. Sköterskan tyckte jag skulle släppa jobbet för han mådde så fint. Puh. Ångest borta.

Ett stort steg för mänskligheten

15 juni 2009

Och ett mycket stort för Kat. Hon fick sköterskeberöm idag. Det är stort. Mycket stort. Ni anar kanske inte ens. När huvudet känns som om det med flit snurrar till allt man trodde man hade sorterat. Då kommer det.  ”Det är ett extremt galet tryck på den här avdelningen. Du är jätteduktig”. Detta trots att jag på mer än hälften av frågorna svarar att vi får ringa ÖLen.

”Sexan två vill tala med en läkare”

13 juni 2009

Ojdå. Det var visst jag.Känns lite som Långben i KalleAnkas jul. ”Vem är det som kör? Det är ju jag”-grejjen. Jag har arbetat i en vecka nu och sammanfattnignsvis blev jag rätt så inkastad. Med hull och hår. Jag är lite nevös hela tiden. Vad får jag svara på? Vad måste jag ringa om innan jag tar beslut? Helt plötsligt är jag någon på avdelningen. Inte bara ännu en kandis i mängden som bara är ivägen. För första gången ordinerar jag prover jag tycker verkar relevanta. Jag skriver remisser för akuta datortomografier på större sjukhus. Jag har roddat sjutton patienter med överläkare som finns bakom men mest per telefon. Jag har koll på mycket men det mesta är totalt nytt. Allt är väldigt förvirrande. Jag. Läkaren. Det är roligt. Allt med placeringslistan krampaktigt i handen. Men mer vet jag inte vad jag ska skriva ty jag är som en urvriden disktrasa. Något måste ju ha blivit fel. Men vad?

Små bitar av mej plockas ihop i små högar

05 juni 2009

Jag bockar av saker på listor. Jag samlar ihop mig. Har fixat liten fin röd pärm som passar i fickan (obs till ev. rock) samt plockat fram de små skrifter som kan tänkas behövas. Det känns rätt gött. Men jag tror ju fortfarande inte att det är sant. Jag känner mig kanske nästan som hemma bara jag har mitt havsgröna Littman i fickan. the kit

”House of God”

04 juni 2009

”I was so scared of the thought of seeing patients that I had an attack of diarrhea” skriver Samuel Shem i House of God. Jag kan nog skriva under och undrar om det nu var ett så bra bokval så här veckan innan tha work startar.