Los spagettiarmos

Jag har försökt börja träna. Jag har haft många många alldeles för många ursäkter och issues för att göra det de senaste året eller två, men nu har jag kommit iväg på en del pass. Idag intogs skivstångspass tillsammans med L. Och nu har jag ataxiska armar som jag inte kan kontrollera. Teh horror det var med bänkpressen och mina triceps är ju ”sorry ass’s” för muskler. Eh. Men vi överlevde. Och det känns fint. Bara fint.

Efteråt, när vi traskat mot Coop för att inhandla något att fylla på musklerna med, sade L att när hon känner sig ensam tänker hon på mig ibland. Och undrar vad Kat skulle göra i den situationen. För jag har tydligen en förmåga att sätta guldkant på tillvaron. Rörd blev jag. Och jag jobbar på saken kan vi säga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: