Det där som gnager och skaver.

Det där seminariet som jag skrev om rörde upp känslor som jag inte trodde fanns. Vi pratade om patientläkarrelationen. Om situationer som inte känts bra. Som skavt. Jag trodde verkligen att jag gjort upp med känslorna som jag kände i somras. Men när jag börjar berätta om hur hotad jag känt mig så kommer tårarna. Hur liten jag kände mig. Hur utsatt jag kände mig. Att jag bara ville fly. Hur jag bröt ihop inne på läkarexpen när jag berättade för ölen vad som hänt. Och känslan av att känna mig förföljd och titta över axeln en och tre gånger. Oberäkneliga personer. Jag började ta av mig namnskylten när jag träffade liknande patienter. Det sitter i. Istället för stolen hade han kunnat slå sönder mig. Det kommer hända igen. I gruppen fanns liknande upplevelser som togs upp. Vi kom fram till att en tumregel är att inget är värt att strida för i de lägena. Och handledaren hade näsdukar i fickan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: