Archive for juli, 2010

Dittådattåläkarlivet

31 juli 2010

Jag fick en känsla i onsdags. Att jag inte riktigt kände mig så mycket som ett skämt längre. Bara till hälften ungefär. Detta efter en och en halv vecka på samma expedition, samma sköterskor och samma överläkare. Jag har kommit underfund med hur de funkar så att säga. Och lär mig lite hur man rättar till dearrangerade elektrolyter till exempel. Hur man skriver remiss till antikoagulationsmottagningen samt hur man behandlar lungemboli och malignitetsutreder från topp till tå. Jag har också lärt mig att apodos ger mig mardrömmar, det är djävulens påfund. Det blir inte bättre när arga farmaceuter ringer och skäller ut en när man precis ska gå hem. Min överläkare säger att jag inte  under några omständigheter ska låta dom skälla ut mig. De ringer tydligen till henne också. Jag har ringt konsulter hit och dit,  frågar om denne har tid att diskutera en patient. Fnisset kommer från andra sidan luren..eh hum…jag sitter på toa…får jag till svar. Man borde bannemej få tillägg på lönen när man har ett yrke som inte tillåter en fristad ens när man gör nummer två. Det skall också sägas, internmedicin är ganska fint ibland.

Annonser

Berglin gör det igen eller någon kollega har humor

20 juli 2010

Lösenordsskyddad: On the sunny side

12 juli 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Nej, stängt är det väl inte riktigt här.

07 juli 2010

Men allt händer och jag vet inte var jag ska börja. Att börja jobba på det stora sjukhuset där jag hittar i korridorerna men samtidigt känner mig så otroligt ny är en tröttsam historia. Man är inte förberedd för fem öre känns det som. Tempot är högt. Man glömmer bort att handleda de nya underläkarna om man inte hojtar högt. Överbeläggningarna är ett faktum. Där någonstans är jag och mina små underläkarkollegor. Vi håller samman. Det blir nog bra det där. Och tydligen kan det inte bli värre än förra veckan på akuten. Det säger alla. Och high five säger vi, för vi klarade av det, all energi försvann, men alla patienter överlevde. Men jag är inte riktigt på nivån att jag säger dyspnélarm, bring it on. Snarare ja, jag får väl ta det (darrande knän). Jag har aldrig jobbat så hårt och inlärningskurvan är brantare än brantast. Det kändes övermäktigt och ibland för jävligt. Kraven är höga både från mig själv på mig själv, samt från andra. Därför började jag i stort sett gråta av lycka när larmansvarig sköterska knackade mig på axeln och meddelade att jag varit fantastisk på ett larm. Va? Ni var ju asbra sade jag med tåren i ögat. Flög hem. High five.