Nej, stängt är det väl inte riktigt här.

Men allt händer och jag vet inte var jag ska börja. Att börja jobba på det stora sjukhuset där jag hittar i korridorerna men samtidigt känner mig så otroligt ny är en tröttsam historia. Man är inte förberedd för fem öre känns det som. Tempot är högt. Man glömmer bort att handleda de nya underläkarna om man inte hojtar högt. Överbeläggningarna är ett faktum. Där någonstans är jag och mina små underläkarkollegor. Vi håller samman. Det blir nog bra det där. Och tydligen kan det inte bli värre än förra veckan på akuten. Det säger alla. Och high five säger vi, för vi klarade av det, all energi försvann, men alla patienter överlevde. Men jag är inte riktigt på nivån att jag säger dyspnélarm, bring it on. Snarare ja, jag får väl ta det (darrande knän). Jag har aldrig jobbat så hårt och inlärningskurvan är brantare än brantast. Det kändes övermäktigt och ibland för jävligt. Kraven är höga både från mig själv på mig själv, samt från andra. Därför började jag i stort sett gråta av lycka när larmansvarig sköterska knackade mig på axeln och meddelade att jag varit fantastisk på ett larm. Va? Ni var ju asbra sade jag med tåren i ögat. Flög hem. High five.

Annonser

2 svar to “Nej, stängt är det väl inte riktigt här.”

  1. Den tjocke konsulten Says:

    Stressigt men jag tror du gör ett bra jobb 🙂

  2. Mårr Says:

    Åh katten, nu svänger det! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: