Årets första dag…

01 januari 2011

…spenderades under täcket, ja hela dagen, för att desperat försök sova inför kommande natts bravader på sykehuset. Det gick såklart inte. Trots ögonmask och proppar i öronen. Som vanligt. Tips anyone?

Annonser

”Det är för kallt”

28 december 2010

Expedition kyla. Det är djävulskt kallt. Ute och i min lägenhet, framförallt sovrummet. Min utetermometer har fryst på minus elva. Men jag råkar veta att det i detta nu är minus sjutton här.  Detta har fått mig att fundera över värmesanerande åtgärder i livet.

– Rysk stalj vid utomhusvistelse i staden. Plockade med mormors gamla vita päls från förldrahemmet. Till denna bärs ullmössa och stor rysk sjal jag införskaffade i St Petersburg i somras (jag förutsåg vargavintern kan vi säga).

– Sidenlånkalsonger under alla plagg, vare sig det är lilla strumpebyxan eller de förhatliga jeansen. Osedvanligt smidigt.

– Mattor. Inser att de är en bristvara i mitt hem. ”Plankgolvet är ju så fint, vill inte dölja” får nog bannemej stryka på foten ty nu drar det. Isande i tårna trots sockar. Den här ska införskaffas till sovrummet, den lär matcha med den lilla rosa soffan tänker jag piffigt.

– Mitt duntäcke är platt, ofluffigt och säkert 12 år gammalt. Ska jag skaffa mig detta? Värmegrad 6 kanske är att ta i? Fast inatt krävdes dubbla ullplädar och element på högsta effekt för att inte gå under. *Oh the wonders of landshövdingehus*

– Te. Ohemula mängder te. Och glögg. Min hemmagjorda är näsan slut. Slurrpi.

Please don’t stand to close to me

05 december 2010

Tårar varje gång. Som Mård sade. Man skojar inte om Marianne Faithful.

Don’t lecture me plis.

05 december 2010

Jag vet att det finns något som heter sjukskrivning även för läkare. Men jag klarar av att jobba, jag kan hantera yrselattackerna. Jag har gått hemma i fem dagar och håller på att krypa ut skinnet. Förresten är det bra att röra på sig så mycket som möjligt så Dr Kat jobbar på att få en piffig och välfungerande lateral båggång snarast. Att det inte riktigt har avklingat i den takt jag hade planerat (typ direkt) utan håller en nivå av status quo är en helt annan historia. Så får jag gärna tycka synd om mig själv, ni andra får också göra det. Men någon sjukskrivning blirente tal om. Jag kickade ändå a*s på jobbet idag. Om än lite snurrigt.

H81.1- epic fail

04 december 2010

Vaknade i söndags. Oj vad snurrig jag kände mig. Jag som bara drack ett glas vin och lite glögg kvällen innan. Jaha. Äter mat. Sover hela dagen. Går till jobbet, inte alls pepp inför nattjour. Känner mig fortfarande snurro. Cervikalt tänker jag, jag var så oerhört stressad förra veckan. Det är då, när jag står på akutrummet som jag inte riktigt kan fixera blicken. En sekund. Ojoj. Fortsätter jobba. Det återkommer. Tänker att jag nog är trött. Trött och stel i nacken. Klockan var ju ändå typ tre på natten. Jobbar klart. Går hem. Sover. Vaknar. Då snurrar hela världen. Fast jag är still. Klart som f*n man början tänka hjärnstam alternativt lillhjärna. Försöker se mig själv i spegeln men det går ju inte. Plockar up ifånen och filmar den finaste vertikala nystagmusen man kan tänka sig. Halvgråter till mig en tid hos öron. Där lyckas jag även kräkas av alla manövrar. Proud moment. En liten pissig kristall i laterala båggången. Kandidaten i hörnet var nog nöjd över att se Dr KatBat i videofrenzel (man ser ju ut som en bulldog med cyklop) och nystagmus. Jag tycker dock det är oerhört orättvist. Why me?! *sob sob*

Det är märkligt hur katastroftänk så snabbt kan bytas ut i lättnadens lycka.

30 november 2010

Skrattfest

13 november 2010

Jag har haft en överläkare denna veckan som skrattar så han gråter flera gånger per dag. Han är ganska fantastisk på många sätt. Det blir jag glad av. Och jag skrattar således också nästintill konstant.

Appropå skratt så tipsade Nurse D mig om detta. Det må vara KOL-skratt men det gör det hela ännu roligare:

”Oh crystal ball, oh crystal bowl”

12 november 2010

Allting ska sitta. Klara besked. Rätt diagnoser. Totalt klara ordinationer. Alla ska hjälpas. Direkt ska man fatta vad som är fel. EKG:t ska tolkas korrekt på stört. Blodgaserna ska sitta på första försöket. Lumbalpunktionen iallafall på andra. Kollar frenetiskt (när det hinns) dagen efter patienterna lagts in för att se vad som hänt. Hur handläggningen fortskridit. Har någon ändrat på mina ordinationer eller gått på ett annat utredningsspår blir jag kall och förbannar mig själv. Diskuterar detta med kollega. Hon känner och gör likadant. Men meddelar också att det är jag själv som är min hårdaste kritiker. Och ja, jag har ju faktiskt aldrig fått höra att jag gjort fel. Men jag vill gärna tro att att jag har en kristallkula i vilken jag kan se framtiden och exakt vad som kommer hända för att förutse och ordinera rätt. Dr C menar att det har jag inte. Så jag får tagga ner. Och hon också för den delen.

Fel dag. Fel sinnelag. Fel. Fel. Fel.

20 oktober 2010

Denna anspänning. AT-intervju igår. Idag får jag reda på att jag är tredje reserv. Alla mina vänner som sökt samma tjänst har fått. Inte jag. Besvikelsen är enorm. Speciellt som de säger att de inte har något enda dugg att anmärka på, ypperlig intervju och finfina referenser. Why me? Varför blir jag kvar? Tårarna brände bakom ögonlocken. Utför i ren och skär aggression klockren thoracocentes i blindo och tappade ut 750 milliliter vätska ur tantens lungsäck. Sju personer stod bredvid som publik. Någonstans därimellan tappar jag bort mitt passerkort. Och så som grädde på moset kommer två sköterskor på att de kan använda mig som hackkyckling. Gråtfest. Jag borde vara glad. Men det är jag inte.

River en vacker dröm

10 oktober 2010